Efter att ha spenderat helgen i ett hus med trädgård, kändes det mycket plågsamt att återvända till lägenheten igen och bara vara hänvisad till balkongen. Jovisst, gården finns kvar, men just idag var Storebror för förkyld för att jag med gott samvete skulle låta honom leka med de andra barnen där ute (barn från två familjer blir alldeles för många VAB-dagar för mig att vara skyldig till!). Då hade en liten täppa varit perfekt att leka i, vi kunde alla varit ute, utan risk att smitta någon utomstående och så nära hem att varje toabesök, kaffepåtår eller glömd mössa inte blir ett helt projekt. Kanske, i vårt hus (sen, alltså), kan vi till och med köra en tvättmaskin, låta en deg jäsa och kaffebryggaren stå på samtidigt som vi är utomhus! Jag vet inte om jag inbillar mig, men hus och trädgårdslivet känns så mycket mindre "antingen eller" än lägenhetslivet. Som lägenhetsperson måste man avsätta fyra timmar för tvätt (att tvätta oftare är inte att tänka på, det är ju lika trist i så fall, bara fler gånger i veckan!) eller inte tvätta alls. Antingen går man ut med kaffe i termos, filt att sitta på, extra tröja och allt som Lillasyster kan tänkas behöva de närmaste timmarna eller går man ut utan allt det, och måste gå in igen, direkt, för att något av det man valde att inte ta med var viktigt trots allt, och då har man blivit så trött på att gå ut och in, gå i hiss, förhandla med Storebror som vill vara ute "superduper-länge", att man helt enkelt blir kvar inne, alltså antingen ut eller inte ut alls. I ett hus kilar man liksom bara fram och tillbaks mellan ute och inne, man behöver inte låsa upp port och dörr för att komma åt sitt inomhus.
Målet med mitt husletande är att en dag, (nästa sommar?) kunna duka en bricka istället för en hel utflyktskorg, och bara kunna sitta ute en liten stund!
