Foto: A. EkwallDå kom jag att tänka på häromhelgen när vi, alla fyra, gick till en lekplats i radhusområdet jag gillar så mycket. Vi tog med oss tidningen (det var som sagt helg så typ 8 delar tidning), en bok, filt, kaffe och äggmackor. Vi fyllde lätt en hel bänk, vilket inte var några problem, det fanns fyra andra helt lediga. Lekplatsen ligger på vägen mellan husen och soptunnorna och garagelängan, så det passerade många människor under vår förmiddag där. Alla nickade -åtminstone innan vi packat upp vår mat. När vi satt där och mumsade började vi ana att det kanske var ett misstag med utflykt dit. Människorna tittade mer och mer skumt på oss, de skyndade sig förbi och tittade över axeln när de kommit en bit bort som för att försäkra sig om att vi inte följde efter (två stora och två små lägenhetsgalningar?). Två personer frågade tom om vi bodde i området. Vad skulle jag säga, nej, men jag vill gärna (då kan jag tänka mig att jag skulle verka märklig på riktig -radhushangarounds finns väl inte?), eller javisst, vi bor på nummer 45 och hoppas att de inte också gjorde det? Jag undrar -varför fikar inte husmänniskor på sina lekplatser?
Kaffe och dagens reklam på lekplatsbänk. Foto: A. Ekwall
Det skulle ju kunna vara så att alla i hus bor så nära lekplatsen att de går hem och dricker kaffe, men det är ju ändå en promenad för de flesta i området. Var finns alla barnen som bor i hus? Kanske leker de hemma hos varandra, i varandras trädgårdar, för det gör väl husbarn? Men blir det inte trist för husföräldrar att bara dricka kaffe hemma? Eller var alla utom vi bjudna till någons baksida, där det var stoj, bakelser och många barn? Jag lovar att berätta hur de gör den dagen jag själv bor i hus, och då, då ska jag gå till lekplatsen och bjuda alla som sitter där hem till mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar