Äntligen hittat hem?

Vilken dag! Till slut hände det som stundtals verkat helt omöjligt; jag och J är nu kära i samma objekt. Jag, som lätt blir förälskad i gamla hus med öppen spis känner att nu är det på riktigt, genuinare än en fling i ett tjugotalshus eller en stajlad villa med vinkyl och klinkers i hallen.

Två härliga systrar har visat oss det hus de hjälper sin pappa att sälja, och vi fick komma dit idag och titta (före den riktiga visningen). Vi kände båda att det är så här vi borde bo! Trots lejongult kakel i badrummet och en köksfläkt som sattes upp på den tiden då det enda rostfria i köket var diskbänken är vi eniga om att det kändes "hemma". De hade sparat min lapp och ringde idag!

Dock är ju inga kärleksrelationer okomplicerade, och här spelar dessutom tiden en viss roll för hur det går. Ett hus i Lomma är det härliga alternativet för oss just nu, men Monumenthuset slår högre eftersom det gör det vardagsenklare för familjen. Lommahuset har visats och budgivningen startar väl på måndag, efter visning nummer två och vill man vara med måste man ju hänga på direkt! Det som gör det lurigt är att Monumenthuset inte ligger ute än, och att budgivningen inte kan börja förrän tidigast i slutet av nästa vecka! Det placerar oss mittemellan: får vi inte Monumenthuset är det Lomma som gäller, men vi måste ju veta hur det går i Lund först. Hänger ni med?

Förmiddagen spenderade vi i Lomma, det är härligt där. Anledningen till dagens utflykt var att J behövde höra tågen- han är uppvuxen vid en järnväg och vill inte ha det så igen med tåg som kommer så att samtal måste avstanna och att man inte kan ha fönstrena öppna på sommare för att det låter så mycket. Han satt alltså i bilen med öppen dörr två meter ifrån spåret och väntade på tåget i säkert trekvart (de går ju som sagt inte så ofta). Planen var att han skulle kasta sig ut och rusa till huset för att höra hur det lät där, men hann inte för det körde förbi så snabbt!

Imorgon ska jag inte ens öppna bostadsbilagan -jag orkar inte med mer hus nu. Två hus och en omöjlig tidsekvation är på gränsen till vad jag klarar på en gång.