Fler som vi...

Jag fick den här kommentaren från en läsare:

Vi har precis köpt ett hus och håller på att sälja vårt eget som vi eg. tycker är underbart,men för litet. Igår hade vi vår fjärde visning. Det var en familj som ville titta igen.Jipii! Mäklaren ringde, tyvärr var planlösningen inte som de hade tänkt sig. Vi har ett bud från en ev. köpare - alldeles för lågt. Varför tycker ingen att vårt fina, nyutbyggda,nyrenoverade 50-talshus är något för dem. Jag hade önskat att någon kom och tog huset till sitt hjärta. Det gjorde vi för ett antal år sedan. Det här var inget upplyftande att berätta, men det lättade lite. Tack!

Ja, visst är det konstigt att ingen kastar sig över det som man själv är så fäst vid och har engagerat sig i? Vi lade timmar på att välja golv, och när det blev färdigt var vi så nöjda! Vi tyckte att det var som om någon hällt choklad över hela golvet -så vackert och varmt. Nu kvittar det, även om det fortfarande är det finaste golv jag sett. Fyra visningar låter besvärligt. Vi har haft bry bara med att bjuda bort oss på de två visningarna som är bokade. Inte nog med att man inte ska vara hemma när spekulanterna kommer, det ska det ju vara spotless och stylish också, vilket innebär att ingen köksaktivitet får förekomma eftersom det genererar disk och smulor. Det kräver lite planering...

Idag är det annons i en gratistidning med vår lägenhet. Tänk om någon just nu, på tåget på väg till jobbet, ser annonsen och tänker "Men, det är ju exakt så där vi vill bo...", ringer sin käresta, fixar lånelöfte och barnvakt till på söndag. Det låter väl ganska troligt?