Paxat!

Jag önskar så att jag kunde springa fram till huset, klappa på det varmröda teglet och skrika "PAXAT", sådär som vi gjorde med gungorna på rasterna på lågstadiet. Paxad innebar att ingen annan fick ta den. Nu är huset ute, och vem som helst kan köpa det, speciellt de som ärvt dollars, sålt värdefull konst, eller på annat sätt gjort sig en hacka och i rutan på bostadskalkyl skriver in 750 000kr på kontantinsats och på maxpris "kvittar". Storebror är mycket för att det ska vara rättvist; dvs han ska tjäna på det. Ett exempel är att han måste ha mössa för att han fryser, det är orättvist i hans ögon. Jag får lite samma känsla här: Det schyssta system som trots allt präglar den lundensiska bostadsmarkanden med visningar, öppna budgivningar och högst pris vinner innehåller ingen genväg för den som 1) är helt besatt av ett visst område eller 2) har lagt hundra lappar i brevlådor om hus i samma område. Det innebär att jag fortfarande inte har en aning om huruvida vi kommer att grilla i radhus, byggt -68, till sommaren, suck. Tålamod är som sagt inte min grej.

Sedan blir det kanske budgivning, området är ju så populärt! Jag hatar budgivning, eller rättare sagt, jag hatar att förlora! Så pass att jag inte längre vågar mig in på Tradera efter den gången jag vägrade forlöra kampen om en lampa, som visade sig fatta en väsentlig del, så den bländar istället för att lysa trevligt. Dessutom gick frakten på lika mycket som hela lampan och den var betydligt större än jag föreställde mig. (Ja, men hur ska man kunna veta, bilden på Tradera är max 4cm hög!) Ingen annan ska få en lampa som är ämnad för mig, mumlade jag mellan sammanbitna käkar varje gång jag höjde mitt bud. Hur som helst, när jag hämtat ut lampan och baxade hem det otympliga paketet kände jag mig i alla fall som en vinnare! Det är inte lika oskyldigt när det krävs bud över tre miljoner för att ro hem det...

Inget nytt kommer att ske förrän veckans visningar är över. Vad ska jag göra under tiden? Suck, det kommer att bli en lååång helg.